Så har jag då fått bevisa att jag kunde spela ”Fröken Julie” vid 86 års ålder. Ha! Lite ledbruten känner jag mig nog allt, men ändå glad. Efter den första förskräckelsen verkade det även som om publiken med nöje tog emot denna version av pjäsen. Men nu är det slut för denna gång.

På söndagskvällen, direkt efter matinén, satte den förträffliga ensemblen igång med att montera ner gradängerna och baxa in dem i garaget. Under ösande regn torkade och packade Thomas och Anders in elektroniken medan Göran och Niclas åkte till Vikvalla med bänkarna, som vanligt.

Allt emedan Fröken Julie själv lagade en kreolsk jambalaya i Poppegårdens kök och kunde bjuda hela produktionsgänget, inklusive Tim från kassan, Alvin från caféet och Elliot, som skött muséet, att bänka sig vid långbordet.

Vi satt där i köket och lyssnade till de höstliga stormarna kring skånelängans knutar.

Det där med ”makterna” och Strindberg är ju alltid lite speciellt. Ett knäpp i mikrofonen, vad kom det ifrån? En ond tand helt plötsligt, vad betyder det? Och så ett dramatiskt ösregn i början på andra akten:

–Anser ni att vi kan stanna här?
–Nej vi måste fly, men vart?
–Kan det då inte finnas någon räddning?!!

Är han arg på oss, August, eller är det bara hans sätt att visa sin uppskattning och se till att vi håller oss på tårna?

Men den sista föreställningen var i alla fall vädrets makter på vår sida. Efter en intensiv föreställning, inför en tacksam publik i härligt sommarväder, öppnade sig himlen för ett tropiskt regn EXAKT fem minuter efter att sista repliken sagts..

Tack för i år kära publik!

..och vem vet? Vi ses kanske igen!