Poppegårdens vita skånelänga från 1700-talet, med sina klättrande rosor och Öresund i fonden, var under många år Nils Poppes oas, strax norr om Helsingborg. Här kunde han dra sig tillbaka och vila, men även bjuda in folk från när och fjärran till samkväm i glada vänners lag.

Nu är Nils Poppe sedan flera år bortgången, men hans fru Gunilla håller fortfarande kulturtraditionen i Domsten levande med nya uppsättningar på gården varje sommar.

I samband med föreställning finns det möjlighet att se Nils Poppes arbetsrum.

KONTAKT

Gunilla Poppe
Telefon: 042 - 92 060
E-Post: info@poppegarden.se

SOCIALA MEDIER

Poppegården

Konsten att förkorta evigheten | Poppegården 2019

Tack för en härlig sommar 2019!

“Livet, så fort det går”, lyder en replik ur sommarens pjäs “Konsten att förkorta evigheten”. Sant nog – nu är det återigen dags att stänga butiken här på Poppegården i Domsten.

Det har verkligen varit roligt att tillsammans med Berit och publiken promenera i nostalgins förlovade landskap. Flera har kommit fram till oss efter föreställningen och berättat sina egna minnen från Fredriksdalsteatern. Ja, vi har verkligen fått mycket uppskattning från vår kära publik! Men jag undrar om inte vi två gamla tanters “rappande”: “VI SKALL DÖ I MORGON MEN VI LEVER IDAG”, har gjort det mest bestående intrycket.

Vår anläggningstekniker Filip Modig har dragit ner starka applåder för sin sång om regnet. En gång började det regna precis när han skulle börja sjunga och någon trodde att detta var inövat. Ungefär som: Börjar det regna så sätt igång och sjung! – Ja det hade ju varit vältajmat! Men då hade inte Filip fått sjunga sin sång särskilt många gånger och det hade ju varit synd!

Vår ljudtekniker Thomas har ju också flera repliker i pjäsen. Så många att hans syster Mia på premiären sade till honom på skarpen att inte lägga sig i föreställningen på det sättet. Hon blev rätt så generad när hon förstod att det var meningen. Men Thomas blev glad att han tydligen varit trovärdig!

Tack kära publik och Berit, Filip och Thomas och inte minst TACK Anders Wällhed, som på ett så finurligt sätt hjälpt oss att förkorta evigheten!

/GUNILLA I AUGUSTI 2019

Kära publik.

Nu är även sommarens teaterlek på Poppgården slut för i år och juli månad lutar sig lite försiktigt mot hösten med singlande löv som snart skall täcka vår gårdsscen. Publikstolar skall ställas in i sitt förråd, högtalare och strålkastare skall nedmonteras. Poppegården får nu vila i sin egen tystnad men ännu en stund sitter en koltrast med sin mörka fjäderdräkt på Poppegårdens skorsten och sjunger underbart. På samma sätt som hon har gjort under hela juli och hälsat vår kära publik välkommen.

Det som för drygt femton år sedan började som lekfull förhoppning om att starta en friluftsscen har under åren växt till en lika lekfull tradition. Något som har kunnat skett tack vare en återkommande, växande och nöjd publik.

På samma sätt som denna underbara publik sommaren 2019 ringlat sig in genom Poppegårdens stora träport, har vi på scenen försökt att öppna porten till den fria fantasins gårdsplan. En värld där alla talar sanning eftersom teatern har den egenskapen att allt som sägs och görs på scenen är sant. Det är den devisen som styrt oss i sommar. Teatern som ett barn av evigheten. Där allt upprepas kväll efter kväll utan att världen förändras. Lögnerna finns utanför teaterrummet. I detta aldrig slutna fick Gunilla Poppe under sommaren leka i en minneslund tillsammans med hennes nära vän och sedan många år tillbaka kära kollega Berit Carlberg. Jag som dramatiker och regissören fick fritt ösa ur Gunillas och Berits många teaterminnen och i replik, sång och dans, låtet oss nyfiket vistas i teaterlekens många genrer eller skall vi säga gränsland. Men damerna har inte stått ensamma på scenen med alla sina minnen. Nej då, fattas bara annat. Ur buskaget har också en kabelinstallatör med gul hjälm på huvudet och en kraftig borr i handen gjort entré med ungdomlig begåvning och hjälpt oss med konsten att förkorta denna evighet. Spelad av Filip Modig. För visst är det så att för varje teaterförställning vi spelar blir avståndet till en outgrundliga och långa evigheten kortare.

Ett spännande generationsmöte på scenen blev naturligtvis oundvikligt som i sommar närmast snuddade vi farsens förvecklingar. Och under tiden satt Nils Poppe i sin stol på sin gamla gård och synade allt som hände i evighetens sol. Så blev det och så var det också tänkt.

Anders Wällhed, manusförfattare och regissör

Klicka här för att läsa mer om
“Konsten att förkorta evigheten”