Poppegårdens vita skånelänga från 1700-talet, med sina klättrande rosor och Öresund i fonden, var under många år Nils Poppes oas, strax norr om Helsingborg. Här kunde han dra sig tillbaka och vila, men även bjuda in folk från när och fjärran till samkväm i glada vänners lag.

Nu är Nils Poppe sedan flera år bortgången, men hans fru Gunilla håller fortfarande kulturtraditionen i Domsten levande med nya uppsättningar på gården varje sommar.

I samband med föreställning finns det möjlighet att se Nils Poppes arbetsrum.

KONTAKT

Gunilla Poppe
Telefon: 042 - 92 060
E-Post: info@poppegarden.se

SOCIALA MEDIER

2019

“Konsten att förkorta evigheten”
av Anders Wällhed

Sommaren 2019 öppnade Gunilla, tillsammans med kollegan och vännen Berit Carlberg, på minnenas koffertar och reminicerade i ord och ton kring över 40 år på teatertiljorna – och om samarbetet med Nils Poppe.

Poppegården 2019 - Konsten att förkorta evigheten

Kära Publik!

Välkomna till ännu en sommar på Poppegården! I år har jag äran att ännu en gång få välkomna min mångåriga vän och arbetskamrat, Berit Carlberg! Vi båda, en senior primadonna och en ingeny på ålderns höst – finns det överhuvudtaget några roller kvar för oss längre? Antagligen inte så många och därför är vi mycket tacksamma mot Anders Wällhed som har totat ihop denna pjäs åt oss genom att ösa ur vårt långa samarbete på scenen.

Förändringens vind har varit nära att blåsa omkull oss ibland, men vi håller oss ännu upprätta. Spelglädjen oss emellan och alla minnen som binder oss samman är ett bra stöd att hålla i – och vi gläder oss ikapp åt alla feministiska framgångar i teatervärlden under våra karriärers gång, naturligtvis. En god portion nostalgi då och då är också väldigt bra för hälsan, har jag hört.

Men för att det inte ska bli allt för mossigt har jag i år även den stora glädjen att få bjuda in den unge talangfulle skådespelaren Filip Modig från Helsingborg, som likt en frisk fläkt från Sundet ger lite korsdrag i pjäsen, så vi kan vädra ut de värsta spindelvävarna och lufta oss med friska härliga minnen från då och nu. Pjäsen bjuder på episoder från tidigare uppsättningar – och då inte minst minnen av Nils Poppe och åren på Fredriksdalsteatern – och innehåller även flera musiknummer. Och mitt i all denna nostalgi kommer så en datafiberinstallatör från Helsingborgs Energi till Poppegården – och det är bäddat för kulturkrock!

Vi glädjer oss åt att få förkorta evigheten tillsammans er i sommar!

Varmt välkomna!

/GUNILLA I APRIL 2019

“En teatermemoar på Poppegården”

Gunilla Poppe och Berit Carlberg i ”Konsten att förkorta evigheten”. Bild: Anders Wällhed

Från scen och kabaré. Så skulle den också kunna heta, årets ”pjäs” på Poppegården i Domsten. Jag skriver pjäs inom citationstecken, för detta är snarare en revy, eller varför inte en teatermemoar.

Goda väninnorna och mångåriga kollegorna Berit Carlberg och Gunilla Poppe strålar samman för att göra en ”experimentföreställning” av Strindbergs Pelikanen. Här använder Anders Wällhed ett inte okänt koncept, från framför allt brittisk komedi: två seniora skådespelare som berömmer varandras talang, lysande karriärer och meriter. Men berömmet övergår sömlöst i uttryck för missunnsamhet och kritik. Vänliga elakheter och elaka vänligheter; tråkningar som bygger på kollegial avundsjuka, teatrala överspel och divalater. Åtminstone förr var detta inte en ovanlig samtalston skådespelare emellan.

Gunilla Poppe vill spela Pelikanen, och propsar på att de måste repetera inför premiären, men se det vill inte Berit Carlberg. Hon plockar istället fram operettprimadonnan, med fjäderboa och galastass. ”Om männen inte lyder den vink som jag ger då gör jag som Lysistrate”. Det blir många erinringar från bådas karriärer, framför allt från Fredriksdalsföreställningar. Nils Poppes ande svävar över alltsammans i nästan lite för hög grad. Därutöver blir det en massa namedropping, även det med ironi: manliga genier ur svensk teaterhistoria, som den ”fruktade” Olof Molander. Riktigt överraskande är några repliker ur Jean Anouilhs Antigone, tydligen en hållpunkt i Gunilla Poppes tidiga karriär.

Filip Modig
Filip Modig i ”Konsten att förkorta evigheten”. Bild: Anders Wällhed

Skådespelarna fortsätter med sitt käftande, men som ett typisk wällhedskt farslement kommer fibernätinstallatören Simon (Filip Modig) in och stör de prima primadonnornas repetition. Wällhed borde utnyttjat den kulturellt obevandrade kabelkillen lite mera, och skurit ner på alla minnen – och alla referenser till att minnet sviker på äldre dagar – som huvudpersonerna ägnar sig åt. Primadonnornas giftigheter och ömsesidiga pikar är ofta roliga, som när Gunilla Poppe påstår att Birgit Carlberg blir förvånad när hon får applåder. Men det finns en gräns för branschinterna skämt. Temat med åldrandets vedermödor har även det sina begränsningar, även om det är roligt när Gunilla Poppe hävdar att ”jag är inte gammal, bara grovt medelålders”. I en rap-duett hävdar Gunilla Poppe och Birgit Carlberg att det gäller att leva livet fastän slutet närmar sig.

Andra oneliners är bara ansträngda: ”Vi ska spela för brukshundens intresseförening. Bara vi inte blir utskällda.”

Trots trotset mot åldrandet blir det också mycket vemod i föreställningen. Men efter en del longörer med minnen och repliker om bristen på minnesförmåga, så är det ändå scenglädjen som vinner. Kupletten Titta blott på min figur, smärt och smidig eller hur, ur Fröken Chic, avslutar denna kavalkad av gamla godingar.

Björn Gunnarsson, Helsingborgs Dagblad

“Teaternostalgi när primadonnor intar Poppegården i Domsten”

På bild Berit Carlberg och Gunilla Poppe. Foto: Anders Wällhed

Premiär den 28 juni

DOMSTEN. Årets sommarföreställning på Poppegården innefattar primadonnor, ett kärt återseende och mer sångnummer än vad publiken är van vid.

Trots att det här blir hennes nionde år i rad med föreställning sommartid på Poppegården, och att hon har ett otal spelningar genom åren inom teatern i bagaget, så är det inte utan att Gunilla Poppe känner ett visst pirr inför första spelningen.

– Man är ganska nervös inför premiären men samtidigt har man lärt sig efter ett långt liv i Thalias (den grekiska teatergudinnan, reds.anm.) tjänst att man kan styra det lite. Men premiären brukar vara en nervös historia, säger Gunilla Poppe, teaterskådespelerska.

Årets pjäs blir “Konsten att förkorta evigheten”, med manus och regi av Anders Wällhed.

Pjäsen handlar om två rutinerade teaterprimadonnor som ska sätta upp August Strindbergs drama ”Pelikanen” men något går fel redan under första repetitionen. Istället blir det en resa bland gemensamma teaterminnen.

Mitt i allt detta dyker en ung datafiberinstallatör från Helsingborgs Energi upp och det blir som upplagt för en kulturkrock.

De båda damerna spelas, så klart, av Gunilla Poppe och comebackande Berit Carlberg som spelat på Poppegården förr. För Gunilla Poppe är det stor fördel att åter få agera ihop.

– Tajmingen har alltid fungerat bra mellan oss. Det ska bli väldigt roligt alltså att möta henne ännu en gång. Det här blir hennes tredje sommar på Poppegården. Vi har även spelat ihop på Fredriksdalsteatern, berättar hon.

Den unge installatören spelas av Filip Modig.

Vad skulle du säga skiljer den här pjäsen mot de tidigare som spelats här på somrarna?

– En sak som skiljer är att det blir mer show i och med att vi gör lite dans- och sångnummer. Det har vi inte haft så mycket av tidigare.

Joel Winqvist, Lokaltidningen Höganäs

Medverkande:

Gunilla Poppe, Berit Carlberg, Filip Modig och Thomas Poppe

Musikarrangemang:

Kent Hansson

Manus och regi:

Anders Wällhed

Grafisk design:

Eric Bleckert

Premiär:

Fredagen den 28 juni 2019 klockan 19.00

Föreställningar:

Den 28 juni till den 31 juli 2019
Tisdag till Fredag kl. 19.00
Lördag och Söndag kl. 15.00

Föreställningens längd:

Två timmar inklusive paus.

Ensemble:

Gunilla PoppeGunilla Poppe genomgick Dramatens Elevskola 1954-57. Hon var 17 år när hon kom in – en av de yngsta genom tiderna. Efter detta tillbringade hon fyra år på Helsingborgs Stadsteater, där hon fick göra skiftande roller som: Prinsessan i “Svinaherden”, hora i “Tolvskillingsoperan” och dramatiska roller i “Utsikt från en bro” och “Anne Franks Dagbok”. Sedan åkte Gunilla Poppe till Stockholm, där hon medverkade på TV-teatern i ett par uppsättningar, åkte på flera turneer där hon bland annat spelade Beatie i Arnold Weskers “Rötter” och Shen Te Shui Ta i “Den goda människan från Sezuan”. Sommaren 1962 gestaltade hon Flickan med hunden i “Soldaten Svejk” på Skansenteatern i Stockholm. Huvudrollen Svejk spelades av Nils Poppe. Så gick det som det gick. Efter barnafödande spelade Gunilla på Borås Stadsteater och på Fredriksdalsteatern, både hos Nils Poppe och Eva Rydberg, i sammanlagt 20 säsonger. I 21 år var Gunilla anställd vid Malmö Stadsteater. Hon har även producerat egna uppsättningar i Helsingborg på somrarna, sedan 1986. Sedan 2011 har hon satt upp pjäser på Poppegården: “Damen i Väntsalen”, “Pelikanen”, “Marknadsafton”, “Kvartetten”, “Spegelbilder”, “Rut och Ragnar”, “Sista Sommaren” och så förra året: “Ett stort hjärta”.

Berit CarlbergBerit Carlberg gick på scenskolan i Malmö 1965-67. Efter detta debuterade hon som “Glada Änkan” mot Jarl Kulle. I många år har vi sett henne som primadonna hos Nils Poppe på Fredriksdalsteatern och hos Hagge Geigert på Lisebergsteatern i Göteborg. Berit har varit anställd vid Malmö Opera, Folkoperan och Norrbottensteatern. Dessutom har hon gjort flera turneer med Riksteatern. Hon har även haft regiuppdrag och gjort många konserter. Hon har även i många år spelat och producerat sommarteater vid Hebbevillan i Södertälje med uppsättningar som “Mr Ernest” och “Två man om en änka”. Senast vi såg Berit här på Poppegården var i “Pelikanen” och “Kvartetten”.

Filip ModigFilip Modig tog studenten från Lunds dans- och musikalgymnasium våren 2018 och gick direkt till Klippans Bruksteater för uppsättningen “På farfars tid”. Han studerar nu musikteater vid Östra Grevie folkhögskola och sågs senast i den nyskrivna musikalen “En alldeles särskild dag” på Helsingborgs Stadsteater. Den här sommaren gör han sin Poppegårdspremiär hos oss!

Thomas PoppeThomas Poppe har ett delat liv mellan musiken och teatern. Mest har han verkat som trubadur och låtskrivare och har bland annat gett ut skivorna Den jag är och Louise. Sin teaterutbildning fick han på Östra Grevie Folkhögskola och Skara Skolscen. På Fredriksdalsteatern har han medverkat i Lilla helgonet med sin far Nils Poppe och Upp till camping med Eva Rydberg. Här på Poppegården medverkade han 2010 i Under himlen över gården, 2017 i Sista Sommaren och 2018 i Ett stort hjärta.

Manus och regi:

Anders WällhedAnders Wällhed har genom åren regisserat över 100 uppsättningar på teaterscener, radioteater, film och TV. Han utbildades till regissör på Dramatiska institutet i Stockholm. Han var en välkänd radioröst på Sveriges Radios Kulturredaktion under trettio år. Han skapade revyhistoria tillsammans med Kent Andersson på teater Aftonstjärnan under 8 år. Anders har gett ut 21 böcker och är hedrad med en författarplatta vid Parapeten i Helsingborg. Han har bland annat skrivit biografin “Jag söker en människa” om Kent Andersson, novellsamlingen “Konsten att förkorta evigheten” och nu senast en diktsamling som heter ”Tiden väntar inte på någon”. Årets uppsättning “Konsten att förkorta evigheten” är hans fjärde pjäs skriven direkt för scenen i Domsten.

Katten Sindra

Katten Sindra föddes i juli 2010 på en gård i närheten av Asmundtorp. Hon tycker om att fånga humlor och att ligga och vila sig i soffor som hon hårar ner…

Epilog:

“Livet, så fort det går”, lyder en replik ur sommarens pjäs “Konsten att förkorta evigheten”. Sant nog – nu är det återigen dags att stänga butiken här på Poppegården i Domsten.

Det har verkligen varit roligt att tillsammans med Berit och publiken promenera i nostalgins förlovade landskap. Flera har kommit fram till oss efter föreställningen och berättat sina egna minnen från Fredriksdalsteatern. Ja, vi har verkligen fått mycket uppskattning från vår kära publik! Men jag undrar om inte vi två gamla tanters “rappande”: “VI SKALL DÖ I MORGON MEN VI LEVER IDAG”, har gjort det mest bestående intrycket.

Vår anläggningstekniker Filip Modig har dragit ner starka applåder för sin sång om regnet. En gång började det regna precis när han skulle börja sjunga och någon trodde att detta var inövat. Ungefär som: Börjar det regna så sätt igång och sjung! – Ja det hade ju varit vältajmat! Men då hade inte Filip fått sjunga sin sång särskilt många gånger och det hade ju varit synd!

Vår ljudtekniker Thomas har ju också flera repliker i pjäsen. Så många att hans syster Mia på premiären sade till honom på skarpen att inte lägga sig i föreställningen på det sättet. Hon blev rätt så generad när hon förstod att det var meningen. Men Thomas blev glad att han tydligen varit trovärdig!

Tack kära publik och Berit, Filip och Thomas och inte minst TACK Anders Wällhed, som på ett så finurligt sätt hjälpt oss att förkorta evigheten!

/GUNILLA I AUGUSTI 2019

Kära publik.

Nu är även sommarens teaterlek på Poppgården slut för i år och juli månad lutar sig lite försiktigt mot hösten med singlande löv som snart skall täcka vår gårdsscen. Publikstolar skall ställas in i sitt förråd, högtalare och strålkastare skall nedmonteras. Poppegården får nu vila i sin egen tystnad men ännu en stund sitter en koltrast med sin mörka fjäderdräkt på Poppegårdens skorsten och sjunger underbart. På samma sätt som hon har gjort under hela juli och hälsat vår kära publik välkommen.

Det som för drygt femton år sedan började som lekfull förhoppning om att starta en friluftsscen har under åren växt till en lika lekfull tradition. Något som har kunnat skett tack vare en återkommande, växande och nöjd publik.

På samma sätt som denna underbara publik sommaren 2019 ringlat sig in genom Poppegårdens stora träport, har vi på scenen försökt att öppna porten till den fria fantasins gårdsplan. En värld där alla talar sanning eftersom teatern har den egenskapen att allt som sägs och görs på scenen är sant. Det är den devisen som styrt oss i sommar. Teatern som ett barn av evigheten. Där allt upprepas kväll efter kväll utan att världen förändras. Lögnerna finns utanför teaterrummet. I detta aldrig slutna fick Gunilla Poppe under sommaren leka i en minneslund tillsammans med hennes nära vän och sedan många år tillbaka kära kollega Berit Carlberg. Jag som dramatiker och regissören fick fritt ösa ur Gunillas och Berits många teaterminnen och i replik, sång och dans, låtet oss nyfiket vistas i teaterlekens många genrer eller skall vi säga gränsland. Men damerna har inte stått ensamma på scenen med alla sina minnen. Nej då, fattas bara annat. Ur buskaget har också en kabelinstallatör med gul hjälm på huvudet och en kraftig borr i handen gjort entré med ungdomlig begåvning och hjälpt oss med konsten att förkorta denna evighet. Spelad av Filip Modig. För visst är det så att för varje teaterförställning vi spelar blir avståndet till en outgrundliga och långa evigheten kortare.

Ett spännande generationsmöte på scenen blev naturligtvis oundvikligt som i sommar närmast snuddade vi farsens förvecklingar. Och under tiden satt Nils Poppe i sin stol på sin gamla gård och synade allt som hände i evighetens sol. Så blev det och så var det också tänkt.

Anders Wällhed, manusförfattare och regissör