Från scen och kabaré. Så skulle den också kunna heta, årets ”pjäs” på Poppegården i Domsten. Jag skriver pjäs inom citationstecken, för detta är snarare en revy, eller varför inte en teatermemoar.

Goda väninnorna och mångåriga kollegorna Berit Carlberg och Gunilla Poppe strålar samman för att göra en ”experimentföreställning” av Strindbergs Pelikanen. Här använder Anders Wällhed ett inte okänt koncept, från framför allt brittisk komedi: två seniora skådespelare som berömmer varandras talang, lysande karriärer och meriter. Men berömmet övergår sömlöst i uttryck för missunnsamhet och kritik. Vänliga elakheter och elaka vänligheter; tråkningar som bygger på kollegial avundsjuka, teatrala överspel och divalater. Åtminstone förr var detta inte en ovanlig samtalston skådespelare emellan.

Gunilla Poppe vill spela Pelikanen, och propsar på att de måste repetera inför premiären, men se det vill inte Berit Carlberg. Hon plockar istället fram operettprimadonnan, med fjäderboa och galastass. ”Om männen inte lyder den vink som jag ger då gör jag som Lysistrate”. Det blir många erinringar från bådas karriärer, framför allt från Fredriksdalsföreställningar. Nils Poppes ande svävar över alltsammans i nästan lite för hög grad. Därutöver blir det en massa namedropping, även det med ironi: manliga genier ur svensk teaterhistoria, som den ”fruktade” Olof Molander. Riktigt överraskande är några repliker ur Jean Anouilhs Antigone, tydligen en hållpunkt i Gunilla Poppes tidiga karriär.

Skådespelarna fortsätter med sitt käftande, men som ett typisk wällhedskt farslement kommer fibernätinstallatören Simon (Filip Modig) in och stör de prima primadonnornas repetition. Wällhed borde utnyttjat den kulturellt obevandrade kabelkillen lite mera, och skurit ner på alla minnen – och alla referenser till att minnet sviker på äldre dagar – som huvudpersonerna ägnar sig åt. Primadonnornas giftigheter och ömsesidiga pikar är ofta roliga, som när Gunilla Poppe påstår att Birgit Carlberg blir förvånad när hon får applåder. Men det finns en gräns för branschinterna skämt. Temat med åldrandets vedermödor har även det sina begränsningar, även om det är roligt när Gunilla Poppe hävdar att ”jag är inte gammal, bara grovt medelålders”. I en rap-duett hävdar Gunilla Poppe och Birgit Carlberg att det gäller att leva livet fastän slutet närmar sig.

Andra oneliners är bara ansträngda: ”Vi ska spela för brukshundens intresseförening. Bara vi inte blir utskällda.”

Trots trotset mot åldrandet blir det också mycket vemod i föreställningen. Men efter en del longörer med minnen och repliker om bristen på minnesförmåga, så är det ändå scenglädjen som vinner. Kupletten Titta blott på min figur, smärt och smidig eller hur, ur Fröken Chic, avslutar denna kavalkad av gamla godingar.

Premiär den 28 juni

DOMSTEN. Årets sommarföreställning på Poppegården innefattar primadonnor, ett kärt återseende och mer sångnummer än vad publiken är van vid.

Trots att det här blir hennes nionde år i rad med föreställning sommartid på Poppegården, och att hon har ett otal spelningar genom åren inom teatern i bagaget, så är det inte utan att Gunilla Poppe känner ett visst pirr inför första spelningen.

– Man är ganska nervös inför premiären men samtidigt har man lärt sig efter ett långt liv i Thalias (den grekiska teatergudinnan, reds.anm.) tjänst att man kan styra det lite. Men premiären brukar vara en nervös historia, säger Gunilla Poppe, teaterskådespelerska.

Årets pjäs blir ”Konsten att förkorta evigheten”, med manus och regi av Anders Wällhed.

Pjäsen handlar om två rutinerade teaterprimadonnor som ska sätta upp August Strindbergs drama ”Pelikanen” men något går fel redan under första repetitionen. Istället blir det en resa bland gemensamma teaterminnen.

Mitt i allt detta dyker en ung datafiberinstallatör från Helsingborgs Energi upp och det blir som upplagt för en kulturkrock.

De båda damerna spelas, så klart, av Gunilla Poppe och comebackande Berit Carlberg som spelat på Poppegården förr. För Gunilla Poppe är det stor fördel att åter få agera ihop.

– Tajmingen har alltid fungerat bra mellan oss. Det ska bli väldigt roligt alltså att möta henne ännu en gång. Det här blir hennes tredje sommar på Poppegården. Vi har även spelat ihop på Fredriksdalsteatern, berättar hon.

Den unge installatören spelas av Filip Modig.

Vad skulle du säga skiljer den här pjäsen mot de tidigare som spelats här på somrarna?

– En sak som skiljer är att det blir mer show i och med att vi gör lite dans- och sångnummer. Det har vi inte haft så mycket av tidigare.