Sommaren 2022 följde vi med Indras Dotter på en lika klassisk som nydanande resa i tid och rum, allt under askens grenverk här på Poppegården.
Kära publik!
Varmt välkomna till ännu en sommar på Poppegården! Det är mig en stor glädje att få presentera August Strindbergs ”Ett Drömspel”, i Mia Poppes bearbetning. Det är nog den av Strindbergs pjäser som berör mig mest.
Jag glömmer aldrig när jag som förstaårselev på Dramaten 1955 satt på tredje raden och följde repetionerna av Olof Molanders iscensättning av ”Ett Drömspel”. Gun Wållgren var helt fantastisk som ”Indras Dotter”. När hon sa: ”Det är synd om människorna”, kändes det som om hjärtat skulle brista. Och alla andra fina skådespelare: Jarl Kulle, Uno Henning, Birgitta Wahlberg, Olof Widgren och Jane Friedman med flera. Jag är så tacksam att ha fått uppleva dem!
Men ensemblen här på Poppegården i år skäms inte heller för sig. Jag är mycket glad över att åter få välkomna Camilla Larsson och Tuva Byström Poppe. De var båda med i ”Ett stort Hjärta” sommaren 2018. Ett särskilt stort VÄLKOMMEN säger jag till Erik Lundholm, andraårselev på Teaterhögskolan i Malmö, som medverkar på Poppegården för första gången. Och så trotjänarna Mia Poppe, Niclas Strand, Anders Wällhed och Thomas Poppe. Varmt välkomna skall ni vara allesammans!
Drömspelet på Poppegården sommaren 2022 blir ju lite annorlunda än på Dramaten 1955. Mycket har förändrats i världen under denna långa tid. Men det är fortfarande synd om människorna. Och visst känner man ”hela varats smärta” när man ser nyheterna på TV emellanåt. Men nu skall vi njuta av den fantastiska svenska sommaren och hoppas på en ljus framtid, trots alla mörka moln vid horisonten.
Är inte att drömma och hoppas det som vi alla måste göra just nu?
Varmt välkomna till Poppegården i sommar!
/GUNILLA i maj 2022
RECENSION ETT DRÖMSPEL:
“I Poppegårdens drömspel är det roligt för människorna”
”Ett drömspel” i det fria? Det fungerar alldeles utmärkt, tycker Maria Küchen efter premiären i Domsten.
Mia Poppe, Erik Lundholm, Camilla Larsson, Gunilla Poppe, Niclas Strand och Tuva Byström Poppe i ”Ett Drömspel” på Poppegården. Foto: Lena Nilsson
Du ska inte tro det blir sommar ifall du inte går på friluftsteater. Det må vara buskis eller seriös dramatik med amatörskådespelare eller fullfjädrade proffs. Det viktigaste är inte själva uppsättningen, utan att vara där.
På andra sidan Öresund ser människor snart Hamlet under bar himmel vid Kronborgs slott. Till Skånes inarbetade friluftsscener hör den blygsammare Poppegården i Domsten, där Nils Poppe bodde i drygt trettio år.
Den omåttligt folkkäre skådespelaren dog år 2000, men hans fru Gunilla bor kvar. Tillsammans med bland annat dottern Mia Poppe driver hon Poppegårdens sommarföreställningar, där Strindberg har tolkats flera gånger. Nu är det dags för ”Ett drömspel”, ett surrealistiskt drama på slak lina mellan skratt och gråt, helt i Nils Poppes anda.
Scenrummet – Poppes gårdsplan, kort och gott – ställer på sin spets att den som vill göra något bra av ”Ett drömspel” behöver ta sig friheter. Mia Poppe har rumsterat om lite i Strindbergs text. Ett alternativ torde ha varit att trassla in sig i scenanvisningarna – som vid urpremiären 1907, när kritiker konstaterade att flödet i pjäsen stördes av ständiga scenbyten.
Indras dotter Agnes spelades den gången av Strindbergs hustru Harriet Bosse. Agnes, en ung gudavarelse som har stigit ned till oss dödliga för att se hur vi har det, utbrister gång på gång: ”Det är synd om människorna”.
65 år efter urpremiären gjorde Ingmar Bergman tv av ”Ett drömspel” med Ingrid Thulin som Indras dotter. Har man tillbringat två timmar i friska luften i Domsten med Tuva Byström Poppes chosefria Agnes, och sedan letar upp Bergmans verk i SVT Plays öppna arkiv, då känns det vid en jämförelse som om Bergman låtit Thulin förvandla denna medkännande varelse till en rätt olidlig Disneyprinsessa.
Indras dotter kan förstås tolkas på många sätt. En kristusgestalt antyds i Poppegårdens tolkning av Agnes. Referenserna är också tydliga till buddhistisk mystik. Människans begär låser henne vid lidandet. När tillvarons gåtfulla stängda dörr äntligen öppnas finns ingenting innanför. Livet är ett sken.
Det är verkligen inte roligt. Och ändå – vi måste få skratta åt vår egen besvikelse och frustration. ”Ett drömspel” utan humor faller platt. Poppegårdens ensemble har tagit fasta på det.
Vid premiären röt kulingen i det fallande mörkret kring skådespelets ljusbubbla. Molnen höll med nöd och näppe inne med sitt regn tills föreställningen var över. Utanför på gatan hämtade renhållningsbilen folks returglas med ett väldigt skrammel. Vindens rasslande i gårdens stora ask, passerande bilar och bussar, fågelsång på håll – allt detta ovidkommande störde inte alls. Tvärtom blev det en del av skådespelets helhet.
Just där finns friluftsteaterns väsen och charm: jag stiger inte in i teaterns heliga rum, där ingen får skruva på sig eller hosta. Det är teatern som kommer ut till mig, till min oheliga verklighet med sitt självsvåldiga oväsen – om nu någon verklighet finns. Kanske är allt en dröm, och kanske är drömmar ingenting, men i så fall ett vackert intet.
Gunilla Poppe genomgick Dramatens Elevskola 1954-57. Hon var 17 år när hon kom in – en av de yngsta genom tiderna. Efter detta tillbringade hon fyra år på Helsingborgs Stadsteater, där hon fick göra skiftande roller som: Prinsessan i Svinaherden, hora i Tolvskillingsoperan och dramatiska roller i Utsikt från en bro och Anne Franks Dagbok. Sedan åkte Gunilla Poppe till Stockholm, där hon medverkade på TV-teatern i ett par uppsättningar, åkte på flera turneer där hon bland annat spelade Beatie i Arnold Weskers Rötter och Shen Te Shui Ta i Den goda människan från Sezuan. Sommaren 1962 gestaltade hon Flickan med hunden i Soldaten Svejk på Skansenteatern i Stockholm. Huvudrollen Svejk spelades av Nils Poppe. Så gick det som det gick. Efter barnafödande spelade Gunilla på Borås Stadsteater och på Fredriksdalsteatern, både hos Nils Poppe och Eva Rydberg, i sammanlagt 20 säsonger. I 21 år var Gunilla anställd vid Malmö Stadsteater. Sedan 1986 har hon även producerat egna uppsättningar i Helsingborg på somrarna. 2011 började hon sätta upp pjäser på Poppegården och i förra årets uppsättning såg vi henne i Strindbergs Leka med elden.
Mia Poppe är utbildad vid Teaterhögskolan i Göteborg. Arbetat åtskilliga somrar på Fredriksdalsteatern. Förutom ett antal privatteatrar har hon också varit anställd på Riksteatern och Stockholms stadsteater. Mia har medverkat i film och TV. Mia undervisar på Calle Flygare teaterskola och anlitas ofta som regissör, teaterlärare och föreläsare. Mia är även lärare och en av de huvudansvariga på balettakademiens nya teaterutbildning som startade hösten 2021. Här på Poppegården spelade hon dottern i Pelikanen 2012 och Jenny Lind i Spegelbilder 2015. Sommaren 2014 spelade hon Amy i Charleys Tant på Mälarhöjdens Friluftsteater och turnerade på hösten samma år med Dödsfällan. Hon turnerade också med pjäsen Marknadsafton hösten 2018. Mia driver även en Folkpark i Vingåker och har skrivit och dramatiserat åtskilliga produktioner. Mia har i år bearbetat Strindbergs Ett drömspel för Poppegården med en tanke om den samtid vi lever i och står även för regin, i samarbete med Anders Wällhed.
Tuva Byström Poppe är utbildad på Stockholms Estetiska gymnasium-teater. Vi har bland annat sett henne i Människor i solen av Jonas Gardell på Hågelby friluftsteater utanför Stockholm, i regi av Karl Sehldal, samt i Poppegårdens tidigare uppsättningar såsom Ett stort hjärta av Bengt Järnblad 2018 och Spegelbilder av Anders Wällhed 2015. De senaste åren har hon även medverkat i en del musikteaterföreställningar producerade av Widén-Strand-Poppe och jobbat som improvisationsskådespelerska på nöjesparken High Chaparral. I årets uppsättning här på Poppegården medverkar hon som Indras dotter.
Camilla Larsson är frilansande skådespelare utbildad på teaterhögskolan i Göteborg. Hon har bland annat jobbat på Stockholms, Göteborgs och Helsingborgs stadsteatrar, Orionteatern och Dramaten i Stockholm och Riksteatern. Hon är även en drivande kraft i den fria teatergruppen Ensembleverket. Hon har medverkat i en rad filmer och tv-serier som t.ex. Wallander, Beck och Äkta människor. Camilla har varit anställd på Stadsteatern i Skärholmen utanför Stockholm samt medverkat i ett flertal produktioner på teater Moment, senast i våras i Pang sa Ankarström.
Niclas Strand utbildades till skådespelare på Calle Flygare teaterskola. Har spelat revy, operett och musikteater på olika teatrar och i fria grupper. Här på Poppegården har han setts som Fredrik i Pelikanen och som HC Andersen i Spegelbilder. 2017 spelade han Lillen i Soldat Fabian Bom på Vallarnas friluftsteater och på den efterföljande turnén som avslutades på Lisebergsteatern i Göteborg våren 2018. Sommaren 2018 var han sedan tillbaka här på Poppegården i uppsättningen Ett stort hjärta. Han är också medlem i showgruppen Widén-Strand-Poppe, som producerar musikteater med utgångspunkt i Vingåkers Folkets Park. Förra sommaren kunde vi se honom som Axel i Poppegårdens uppsättning Leka med elden.
Erik Lundholm är född och uppvuxen i Umeå. Har studerat två år på Molkoms folkhögskola med inriktning teaterpedagogik samt tre år på Wendelsbergs teaterlinje varav det sista året var fokuserat på att skapa och driva en frigrupp. Under tiden på Wendelsberg regisserade och producerade Erik teaterföreställningarna Prins Sorgfri och Först föds man ju till Wendelsbergs teaterfestival 2020 och 2021. Nu går han andra året på teaterhögskolan i Malmö. Hösten 2022 gör han praktik på Göteborgs stadsteater i regi av Erik Holmström.
Thomas Poppe har ett delat liv mellan musiken och teatern. Som trubadur och låtskrivare har han bland annat gett ut skivorna Father, Den jag är och Louise. Sin teatrutbildning fick han på Östra Grevie Folkhögskola och Skara Skolscen. Han har spelat på Fredriksdalsteatern i Lilla Helgonet med sin far Nils Poppe och Upp till camping med Eva Rydberg. Thomas har även medverkat i flera uppsättningar här på Poppegården, så som rollen Bill Ray i uppsättningen Sista sommaren 2017.
Anders Wällhed har genom åren regisserat över 100 uppsättningar på teaterscener, radioteater, film och TV. Han utbildades till regissör på Dramatiska institutet i Stockholm. Han var en välkänd radioröst på Sveriges Radios Kulturredaktion under trettio år. Han skapade revyhistoria tillsammans med Kent Andersson på teater Aftonstjärnan under 8 år. Anders har gett ut 21 böcker och är hedrad med en författarplatta vid Parapeten i Helsingborg. Han har bland annat skrivit biografin Jag söker en människa om Kent Andersson, novellsamlingen Konsten att förkorta evigheten och 2021 kom romanen Smältpunkten. Konsten att förkorta evigheten blev också titeln på hans fjärde pjäs skriven direkt för Poppegården, som vi satte upp sommaren 2019. I år stödjer han Mia Poppe i regiarbetet med Ett Drömspel här på gården.
Katten Sindra föddes i juli 2010 på en gård i närheten av Asmundtorp. Hon tycker om att fånga humlor och att ligga och vila sig i soffor som hon hårar ner…
Epilog:
Kära publik!
Indras dotter har kammat ut flätorna och åkt till sin pojkvän i Örebro. Strålkastarna är nedmonterade, Thomas har tagit hem sin ljudanläggning och det är åter igen dags att packa ihop bänkarna och köra dem till Vikvalla idrottsplats och tacka för lånet. Ensemblen har skingrats och återvänt till vardagen. Alla hundar i kulisserna har åkt hem och lugnet lägrar sig över Poppegården.
Det var ingen lätt uppgift Mia gav sig i kast med – att anpassa August Strindbergs “Ett Drömspel” till Poppegården. Därför är det extra roligt att vi fick ett så fint mottagande av publik och kritik. Det har varit så roligt att spela den här uppsättningen!
Vädret har tidvis varit lite blåsigt, men vi har också haft ett par helt magiska, vindstilla kvällar. Vi hoppas att August i sin himmel också är nöjd med vår tolkning av honom. Ibland kan han visa sitt missnöje har jag hört.. ..men vi märkte inget spår av ”makterna” under våra föreställningar.
Förutom den lilla, men dock så ljudliga, incidenten på premiärkvällen. Mitt i diktarens monolog i slutet av första akten: “Av lera skapade guden Ptah människan på en krukmakarskiva..”, kom sopbilen och tömde en last tomglas i grannskapet, med ett väldigt brak. Ett rent utav majestätiskt dån i den mörka, lite regniga, premiärkvällen. Må hända ett tecken på författarens uppskattning?
Själv går jag här i ensamheten på gården och tycker att det är så skönt att allt gått bra i sommar – men faktiskt också att det är rätt skönt att det nu är över och att lugnet åter lägrar sig. Men så snart allt är färdigstädat kommer förstås saknaden krypande igen.
Jag kommer att tänka på ett par av slutraderna i Strindbergs drama: “Man vill gå bort och man vill stanna – så rivas hjärtats hälfter vart åt sitt håll..”