“Ett Drömspel”
av August Strindberg
Kära publik!
Varmt välkomna till ännu en sommar på Poppegården! Det är mig en stor glädje att få presentera August Strindbergs ”Ett Drömspel”, i Mia Poppes bearbetning. Det är nog den av Strindbergs pjäser som berör mig mest.
Jag glömmer aldrig när jag som förstaårselev på Dramaten 1955 satt på tredje raden och följde repetionerna av Olof Molanders iscensättning av ”Ett Drömspel”. Gun Wållgren var helt fantastisk som ”Indras Dotter”. När hon sa: ”Det är synd om människorna”, kändes det som om hjärtat skulle brista. Och alla andra fina skådespelare: Jarl Kulle, Uno Henning, Birgitta Wahlberg, Olof Widgren och Jane Friedman med flera. Jag är så tacksam att ha fått uppleva dem!
Men ensemblen här på Poppegården i år skäms inte heller för sig. Jag är mycket glad över att åter få välkomna Camilla Larsson och Tuva Byström Poppe. De var båda med i ”Ett stort Hjärta” sommaren 2018. Ett särskilt stort VÄLKOMMEN säger jag till Erik Lundholm, andraårselev på Teaterhögskolan i Malmö, som medverkar på Poppegården för första gången. Och så trotjänarna Mia Poppe, Niclas Strand, Anders Wällhed och Thomas Poppe. Varmt välkomna skall ni vara allesammans!
Drömspelet på Poppegården sommaren 2022 blir ju lite annorlunda än på Dramaten 1955. Mycket har förändrats i världen under denna långa tid. Men det är fortfarande synd om människorna. Och visst känner man ”hela varats smärta” när man ser nyheterna på TV emellanåt. Men nu skall vi njuta av den fantastiska svenska sommaren och hoppas på en ljus framtid, trots alla mörka moln vid horisonten.
Är inte att drömma och hoppas det som vi alla måste göra just nu?
Varmt välkomna till Poppegården i sommar!
/GUNILLA i maj 2022
RECENSION ETT DRÖMSPEL:
“I Poppegårdens drömspel är det roligt för människorna”
”Ett drömspel” i det fria? Det fungerar alldeles utmärkt, tycker Maria Küchen efter premiären i Domsten.
Du ska inte tro det blir sommar ifall du inte går på friluftsteater. Det må vara buskis eller seriös dramatik med amatörskådespelare eller fullfjädrade proffs. Det viktigaste är inte själva uppsättningen, utan att vara där.
På andra sidan Öresund ser människor snart Hamlet under bar himmel vid Kronborgs slott. Till Skånes inarbetade friluftsscener hör den blygsammare Poppegården i Domsten, där Nils Poppe bodde i drygt trettio år.
Den omåttligt folkkäre skådespelaren dog år 2000, men hans fru Gunilla bor kvar. Tillsammans med bland annat dottern Mia Poppe driver hon Poppegårdens sommarföreställningar, där Strindberg har tolkats flera gånger. Nu är det dags för ”Ett drömspel”, ett surrealistiskt drama på slak lina mellan skratt och gråt, helt i Nils Poppes anda.
Scenrummet – Poppes gårdsplan, kort och gott – ställer på sin spets att den som vill göra något bra av ”Ett drömspel” behöver ta sig friheter. Mia Poppe har rumsterat om lite i Strindbergs text. Ett alternativ torde ha varit att trassla in sig i scenanvisningarna – som vid urpremiären 1907, när kritiker konstaterade att flödet i pjäsen stördes av ständiga scenbyten.
Indras dotter Agnes spelades den gången av Strindbergs hustru Harriet Bosse. Agnes, en ung gudavarelse som har stigit ned till oss dödliga för att se hur vi har det, utbrister gång på gång: ”Det är synd om människorna”.
65 år efter urpremiären gjorde Ingmar Bergman tv av ”Ett drömspel” med Ingrid Thulin som Indras dotter. Har man tillbringat två timmar i friska luften i Domsten med Tuva Byström Poppes chosefria Agnes, och sedan letar upp Bergmans verk i SVT Plays öppna arkiv, då känns det vid en jämförelse som om Bergman låtit Thulin förvandla denna medkännande varelse till en rätt olidlig Disneyprinsessa.
Indras dotter kan förstås tolkas på många sätt. En kristusgestalt antyds i Poppegårdens tolkning av Agnes. Referenserna är också tydliga till buddhistisk mystik. Människans begär låser henne vid lidandet. När tillvarons gåtfulla stängda dörr äntligen öppnas finns ingenting innanför. Livet är ett sken.
Det är verkligen inte roligt. Och ändå – vi måste få skratta åt vår egen besvikelse och frustration. ”Ett drömspel” utan humor faller platt. Poppegårdens ensemble har tagit fasta på det.
Vid premiären röt kulingen i det fallande mörkret kring skådespelets ljusbubbla. Molnen höll med nöd och näppe inne med sitt regn tills föreställningen var över. Utanför på gatan hämtade renhållningsbilen folks returglas med ett väldigt skrammel. Vindens rasslande i gårdens stora ask, passerande bilar och bussar, fågelsång på håll – allt detta ovidkommande störde inte alls. Tvärtom blev det en del av skådespelets helhet.
Just där finns friluftsteaterns väsen och charm: jag stiger inte in i teaterns heliga rum, där ingen får skruva på sig eller hosta. Det är teatern som kommer ut till mig, till min oheliga verklighet med sitt självsvåldiga oväsen – om nu någon verklighet finns. Kanske är allt en dröm, och kanske är drömmar ingenting, men i så fall ett vackert intet.
Maria Küchen, Helsingborgs Dagblad
Medverkande:
Gunilla Poppe, Mia Poppe, Tuva Byström Poppe, Camilla Larsson, Niclas Strand, Erik Lundholm och Thomas Poppe
Regi:
Mia Poppe och Anders Wällhed
Manus:
August Strindberg i bearbetning av Mia Poppe
Teaterteknik:
Thomas Poppe
Foto:
Lena Nilsson
Hemsida:
Premiär:
Fredagen den 1 juli 2022 klockan 19.00
Föreställningar:
1 – 31 juli 2022
Tisdag till Fredag kl. 19.00
Lördag och Söndag kl. 15.00
Föreställningens längd:
Två timmar inklusive paus.
Café och Poppemuseum:
Vårt café och det lilla Poppemuséet i Nils Poppes arbetsrum är öppna i pausen.
Gunilla Poppe genomgick Dramatens Elevskola 1954-57. Hon var 17 år när hon kom in – en av de yngsta genom tiderna. Efter detta tillbringade hon fyra år på Helsingborgs Stadsteater, där hon fick göra skiftande roller som: Prinsessan i Svinaherden, hora i Tolvskillingsoperan och dramatiska roller i Utsikt från en bro och Anne Franks Dagbok. Sedan åkte Gunilla Poppe till Stockholm, där hon medverkade på TV-teatern i ett par uppsättningar, åkte på flera turneer där hon bland annat spelade Beatie i Arnold Weskers Rötter och Shen Te Shui Ta i Den goda människan från Sezuan. Sommaren 1962 gestaltade hon Flickan med hunden i Soldaten Svejk på Skansenteatern i Stockholm. Huvudrollen Svejk spelades av Nils Poppe. Så gick det som det gick. Efter barnafödande spelade Gunilla på Borås Stadsteater och på Fredriksdalsteatern, både hos Nils Poppe och Eva Rydberg, i sammanlagt 20 säsonger. I 21 år var Gunilla anställd vid Malmö Stadsteater. Sedan 1986 har hon även producerat egna uppsättningar i Helsingborg på somrarna. 2011 började hon sätta upp pjäser på Poppegården och i förra årets uppsättning såg vi henne i Strindbergs 
Tuva Byström Poppe är utbildad på Stockholms Estetiska gymnasium-teater. Vi har bland annat sett henne i Människor i solen av Jonas Gardell på Hågelby friluftsteater utanför Stockholm, i regi av Karl Sehldal, samt i Poppegårdens tidigare uppsättningar såsom 
Camilla Larsson är frilansande skådespelare utbildad på teaterhögskolan i Göteborg. Hon har bland annat jobbat på Stockholms, Göteborgs och Helsingborgs stadsteatrar, Orionteatern och Dramaten i Stockholm och Riksteatern. Hon är även en drivande kraft i den fria teatergruppen Ensembleverket. Hon har medverkat i en rad filmer och tv-serier som t.ex. Wallander, Beck och Äkta människor. Camilla har varit anställd på Stadsteatern i Skärholmen utanför Stockholm samt medverkat i ett flertal produktioner på teater Moment, senast i våras i Pang sa Ankarström.
Thomas Poppe har ett delat liv mellan musiken och teatern. Som trubadur och låtskrivare har han bland annat gett ut skivorna Father, Den jag är och Louise. Sin teatrutbildning fick han på Östra Grevie Folkhögskola och Skara Skolscen. Han har spelat på Fredriksdalsteatern i Lilla Helgonet med sin far Nils Poppe och Upp till camping med Eva Rydberg. Thomas har även medverkat i flera uppsättningar här på Poppegården, så som rollen Bill Ray i uppsättningen 
