Även denna sommar blir det teater i skådespelaren Gunilla Poppes trädgård i Domsten. För fjärde gången bjuder Poppegården på en pjäs av August Strindberg, denna gång i form av Marie-Louise Ekmans version av Fröken Julie.

I Skånelängans lummiga trädgård färdigställs en ugn i gammal stil, som ska signalera att man befinner sig i det herrgårdskök som pjäsen utspelar sig i.

I denna version av Fröken Julie, som Marie-Louise Ekman satte upp för Dramaten, utspelar sig dock handlingen i både dåtid och nutid.

– Det handlar om en teatergrupp som har åkt runt och spelat den här pjäsen i hela sitt liv. Och de är så trötta på det. De är gamla och de spelar. Det är komiskt men det är lite tragiskt också, så det har många bottnar, säger Gunilla Poppe.

Två parallella handlingar vävs ihop då skådespelarna går ur sina Fröken Julie-roller och in i rollerna som åldrande skådespelare. Replikerna handlar om det tragikomiska i tillvaron och om vad tiden gör med de stora livsfrågorna.

Den nya vinkeln medför bland annat att huvudrollsinnehavarna i Fröken Julie är äldre än vad de brukar vara.

– Det är fröken Julie och ändå inte, så att säga. Jag gjorde den när jag var ung, och så kan man inte göra den när man är så gammal som jag, säger Gunilla Poppe.

För 50 år sedan spelade hon Fröken Julie på Stadsbiblioteket i Helsingborg. Idag tycker hon att replikerna landar på ett annat sätt. Livet och tiden har gett Strindbergs text en annan ton.

För det turnerande teatersällskapet i pjäsen går ekonomin knackigt och för att spara pengar får deras inspicient ta rollen som kokerskan Kristin – trots att han är man.

– Vi går ur rollerna och blir skådespelarna. Så vi kommenterar ibland, lite meta-teater, säger Niclas Strand, som spelar Kristin, och som har medverkat i flera andra uppsättningar på Poppegården.

Sammanlagt blir det 23 föreställningar mellan den 30 juni och den 30 juli.

– Vi har tagit bort fredagarna eftersom vi har märkt att folk går inte så mycket på teater på fredag längre. De sitter hemma och myser, konstaterar Gunilla Poppe.

Desto mer populära har matinéerna på lördagar och söndagar varit.

I trädgården ryms 120 åskådare.

– Många i publiken säger att bara att få sitta i den här miljön är värt biljettpriset. Det är inte så viktigt vad som spelas utan de vill komma hit, de tycker det är helt fantastiskt, säger Göran Thorell, som spelar rollen som betjänten Jean.

Boel Gerell, författare och kritiker på kultursidan i Helsingborgs Dagblad, anser att den lakoniska självironin och kärleken till teatern bär upp Poppegårdens version av Strindbergs Fröken Julie.

Blommande rosor och en doft av salt och tång i luften. Gyllengul kvällssol som fortfarande värmer och en skara finklädda människor i övre medelåldern, köande utanför en trädgårdsgrind.

Det är premiärkväll på friluftsteatern Poppegården i fiskeläget Domsten norr om Helsingborg och som jag närmar mig gruppen slås jag av att allt är som förut.

Flera i publiken känner jag igen från tidigare premiärkvällar, rosornas doft var densamma förra gången, liksom surret från humlorna. Och också denna gång är det Strindberg som spelas, om än i en version av Marie-Louise Ekman som tar fasta på just upprepningen som element av trygghet och leda, i livet och i scenkonsten.

Sedan starten 2011 har teaterchefen Gunilla Poppe haft ett särskilt gott öga till Strindberg och de senaste säsongerna har vi fått se klassiker som ”Leka med elden”, ”Ett drömspel” och nu ”Fröken Julie” sättas upp på scenen som till vardags är familjen Poppes egen trädgård.

Som tidigare står Anders Wällhed för regin medan sonen Thomas Poppe ansvarar för tekniken.


När Marie-Louise Ekman gjorde sin version av pjäsen för Dramaten förra våren stod hon inte bara för den nyskrivna texten utan också för scenografin, kostymerna och regin. Titelrollen var skräddarsydd för nationalscenens grand old lady Marie Göranzon, flankerad av Krister Henriksson som betjänten Jean.

I en bransch som ofta stirrar sig blind på ungdom var åldern och erfarenheten en förutsättning för tolkningen och samma sak gäller nu, när den 86-åriga Gunilla Poppe själv gör Julie.

Här blir ramberättelsen en lek med villkoren för det lite slitna teatersällskapets verksamhet. Av ekonomiska skäl har ensemblen bantats ner till mindre än minimum och i en nödlösning som permanentats gör inspicienten (Niclas Strand) rollen som Jeans fästmö Kristin.

Jean själv, gestaltad av Göran Thorell, kämpar på med buskiga ögonbryn och pilskt skratt, men har samtidigt känningar av hjärtat och behöver då och då ta en paus.

I fröken Julies ficka ringer gång på gång mobilen. Det är skådespelerskans sjuke make som hör av sig och vill att hon kommer hem och mot scenens erotiska maktspel ställs den åldrade vardagskärlekens balansakt mellan klaustrofobiskt beroende och ömhet.

Kampen mellan könen som är på liv och död i Strindbergs universum devalveras i den krassa verkligheten till just teater som med fördel kan skyndas på en smula, för att man ska få gå hem.


Ändå händer något i scenerna som trots allt ges, när skådespelarna av gammal vana eller motvillig passion till yrket uppfylls av sina roller och drabbar samman. Ögonblick av klarhet där Strindbergs dramatik får mening och det gör det samma att Julie och Jean med god marginal passerat pensionsstrecket, deras erotiska dragkamp liksom den omgivande midsommarnatten är evigt ung ändå.

Leken med berättarplanen är långt ifrån ny och det är inte självklart att publiken delar skådespelarnas förtjusning över att villkoren för konsten synliggörs.

Vad som får Marie-Louise Ekmans och Poppegårdens version att bära är den lakoniska självironin och kärleken till teatern, förkroppsligad av Niclas Strands inlevelsefullt gestaltade inspicient som gett upp allt för att få vara en del av ensemblen och nu närmar sig bristningsgränsen.

Någon gång ska vara den sista, om inte denna så nästa eller nästa och i detta omutliga faktum ryms pjäsens verkliga smärtpunkt. Upprepningen är kanske en leda och samtidigt är den till syvende och sist allt vi har.

The show must go on, to the bitter end.

Eller tills någon helt enkelt ger fan i alltsammans och tar en taxi hem.